Jag har i mitt liv rest till alla befolkade kontinenter, tills jag slutade resa ganska tvärt för några år sedan. I denna lilla träskål som jag köpte någonstans behåller jag små stenar som jag har plockat upp vid olika tillfällen. Jag trodde att jag skulle komma ihåg var och en efteråt, då de betydde jättemycket för mig när jag tog upp dem och stoppade dem i min ficka. Det var mitt sätt att få med mig en stark känsla från en plats/tid/situation som jag upplevde som helig då. I Dolomiterna, Nya Zeeland, på Påskön, i Etiopien, Bolivia, Laos, Indien, Guatemala…
Men det blev inte så. Jag kommer faktiskt inte ihåg var stenarna kommer ifrån eller vad det var för omständigheter. Nu ligger de där, ihopblandade och oigenkännbara.
Och det är nog det bästa med dem, ändå. Att inte veta.
Att de är en del av mig som har gömt sig i min kropp, i mina känslor.

Jag erkänner gärna att Ulrica Stigbergs bok ”Visuell drog: om barn, unga och nätporr” var det som man brukar kalla för en game changer för mig. Inte bara för att det fanns så mycket pålitlig, dokumenterad och naturvetenskaplig information om porr, men för att implikationerna för samhället var så klart poängterade att man ville att varje politiker på hela jorden skulle få läsa den. Jag skrev en artikel om det för min blogg (som även finns på svenska) som gjorde att trots att boken inte finns på italienska, så skrevs det om den på italienska Vanity Fair, och har väckt ännu mer uppmärksamhet. Continue reading →