Jag är mycket tacksam till tidskriften Lyktan som gav mig uppdraget att intervjua Roza Ghaleh Dar, en fantastisk människa som fick mig att bättre förstå situationen för iranska politiska flyktingar i världen, och rollen som litteratur kan spela för människor som lever i diasporan.

Kollektiv kamp för relation till språket

Jag fick träffa dig under eventet Bī-dār, på Röda Sten Konsthall i Göteborg, där du och andra kvinnor som går under namnet Simorgh gjorde en live läsning performance. Kan du berätta mer om det?

– Vi blev inbjudna till eventet av filmaren Azad Larki och poeten Siri Berzelius för att tillsammans med kompositören Arvid Kraft utforska personliga och kollektiva minnen av händelser från den iranska revolutionen 1979 och den pågående feministiska kampen i Iran idag. Titeln Bī-dār är ett persiskt ord med dubbla betydelser. ”بیدار” Står för medveten eller upplyst, och “بی دار”innebär att göra sig fri från snaran som dras åt kring folkets kamp av makten i Iran. Demonstranter använder ordet på murar och husfasader i Iran och uppmanar folket att vakna och delta i kampen för frihet. Intressant nog liknar bī-dār också ordet ”di-var” som betyder vägg på persiska. Att trotsa den här väggen, gränsdragningarna som makthavarna vill resa bland folket är en pågående kamp var vi än befinner oss. Men i Iran lever civilsamhället ett helt annat slags liv bakom sina husväggar än vad makten vill att de ska göra, och det finns en stark vilja att avtäcka eller krossa denna mur som hela tiden håller tillbaka livet.

Hur blev kollektivet Simorgh till, hur arbetar ni?

– Jag längtade efter att kunna skapa ett kollektiv tillsammans med andra personer som hade en iransk bakgrund. Efter en skrivarkurs med fokus på persiska som jag ledde på Nordens Folkhögskola Biskops Arnö blev det möjligt. Tillsammans med kursdeltagarna bildade vi Simorgh. Vi är en bred grupp med poeter, manusförfattare, bibliotekarier, forskare, programmerare, lärare, konstnärer, översättare med mera. i alla åldrar, vilket öppnar upp för tvärkonstnärliga praktiker. Vår önskan är att både att kunna kartlägga och lyfta litterära röster som har svårt att höras på den svenska litteraturscenen genom läsningar, performances och publikationer. De flesta av oss skriver dessutom själva, och vill gärna kunna bli lästa av varandra, på olika språk.

Kan du berätta lite om din bakgrund?

– Jag är född i Iran men jag bodde i Frankrike först och sen flyttade vi till Sverige när jag var sex. Jag förstod persiska innan jag kom till Sverige men jag talade inte språket. Det kom efter flytten, då vi umgicks med släktingar och bekanta. Modersmålsundervisning i skolan var också avgörande för mig, då vi inte fick besöka Iran på många år eftersom vi var politiska flyktingar. Det var först när jag var 20 som vi kunde åka tillbaka för första gången. Efter det, blev min kontakt med Iran mycket mer direkt. Sen valde jag att studera litteratur på universitetet: Jag utbildade mig i filologi och litteratur i Valencia i Spanien först och sen åkte jag till Frankrike där jag tog min master i litteratur.

Vilken ingång hade du till översättning?

– En stor inspirationskälla för mig var poeten och översättaren Shahrouz Rashid, som jag också kände väldigt väl. Han bodde i exil i Berlin utan att någonsin kunna åka tillbaka till Iran. Han kunde allt om litteratur, speciellt persisk litteratur, och han skrev på persiska, trots svårigheterna av att skriva i exil. Jag tyckte mycket om hans texter och kände behovet av att översätta dem.

I vilka sammanhang brukar du översätta?

– Det har varit främst för den litterära tidskriften Karavan där jag också är med i redaktionen. Karavan är en slags portal för utomeuropeisk litteratur som inte har översatts tidigare till svenska. Det passar den typen av författarskap jag jobbar med, som ofta är ganska osynlig i övrigt. För mig är översättning ett personligt projekt: Jag har främst översatt poeter som jag känner personligen, som till exempel Shahrouz Rashid som jag nämnde tidigare, eller poeten Azita Ghahreman som också är med i vårt kollektiv Simorgh. För mig är det väldigt viktigt att ha en personlig ingången till en text, att kunna ha en dialog med författaren eller att jag har en relation till texten sedan innan. Men jag har också översatt fristadsförfattare, och dikter av den afghanska poeten Maryam Ahmadi som skriver på dari – en variant av persiska – dikter som kretsade kring de buddhastatyer som sprängdes i Afghanistan. Jag kände inte henne men jag tyckte att det var viktigt så jag tackade ja när jag blev tillfrågad. Men det är såklart svårt att leva på översättning, det blir en sidoaktivitet.

Varför känns det så viktigt för dig att arbeta med persisk litteratur?

– Jag tycker att det inte finns tillräcklig kunskap om persisk litteratur i Sverige, så det är viktigt för mig att bidra för att fylla på dessa luckor. Dessutom känns det som att vi som folkgrupp saknar en knytpunkt på något sätt, vilket kan vara tungt då många inom diasporan har uttalat sig öppet politiskt och därför har svårt att åka tillbaka till Iran just nu, framför allt efter Kvinna Liv Frihet-rörelsen är det många som har flyttat fram sina positioner, demonstrerat mycket och varit med överallt offentligt med sina namn. Då blir det ju mycket svårare att behålla sin relation till språket. Därför känner jag att vi behöver en grupp som kan skapa ett sammanhang, också genom att översätta tillsammans och uppmärksamma de författarskap som skulle kunna vara aktuella. Annars blir det bara de negativa berättelser om Iran som kommer från media som blir vårt folknarrativ. Det finns för litet kunskap om modern persisk litteratur, ytterst få böcker bli publicerade i Sverige. Det är mest den ”klassiska” persiska litteratur som lyfts upp, tyvärr även från iranier. Man fastnar i det förflutna. Där finns det mycket arbete att göra.
Sen är det viktigt att poängtera att när man pratar om persisk litteratur så är konceptet bredare. Det finns texter på svenska eller andra språk som handlar om Iran – för att inte nämna den mångfald av språk som talas i landet. Efter revolutionen ägde en massutvandring rum, så man skulle kunna säga att den persiska litteratur inte längre enbart skrivs på persiska utan den finns i andra språk också. Jag tyckte det var väldigt intressant att uppmärksamma det. Vi som är uppväxta utomlands har en tvåspråkighet som vi kan använda oss av när vi läser och när vi arbetar.