En ny intervju för ”Parabol”, denna gång med Paola Cortellesi om hennes underbara och angelägna film ”Det finns alltid en morgondag” som har premiär i helgen! Filmen hade svensk premiär på Göteborg Filmfestival i år, där den vann priset som Bästa Internationella Film.

Läs den här!

Eller här:

Paola Cortellesis prisbelönta debutfilm Det finns alltid en morgondag hade svensk premiär på Göteborg Filmfestival i år, där den vann priset som Bästa Internationella Film. Jag har hållit i Q&A-sessioner med henne på festivalen och fått umgås med henne vid olika tillfällen där vi pratade om filmen. Den bästa pratstunden hade vi på Taverna Averna, där vi åt varsin torskrätt.

”Det finns alltid en morgondag” är en dramakomedi som handlar om en kvinna i Roms sena 40-tal som kämpar för ett bättre liv för sig själv och sina barn, trots den fysiska och psykiska misshandeln som hennes man utsätter henne för. Filmen har svensk biopremiär den 1 mars 2024.

Paola, din film hade premiär på Roma Film Festival och vann direkt alla möjliga priser där: kritiker- och publikpriset samt debutfilmspriset. För en gångs skull var alla överens: blev du förvånad eller visste du att det skulle bli så?

Ja, det var en fantastisk start! Jag insåg att det skulle gå bra direkt, för när jag gick på biopremiären, på kvällens visning, så träffade jag en man i publiken som hade sett filmen på eftermiddagsvisningen och köpt sig en ny biljett för att se den igen direkt. Då visste jag att den skulle gå hem.

En man! Det var intressant: Man skulle ha trott att det var en film som mest skulle engagera en kvinnlig publik, då män inte porträtteras på ett särskilt sminkat sätt.

Eller hur? Men publiken har bestått av 45% män och 55% kvinnor hittills. Det är något jag känner mig stolt över.

Varför blev det så, tror du?

I början hade jag tänkt att besöka biosalongerna före visningarna för att lansera filmen, men sen förstod jag att det var mycket viktigare att finnas där efter filmens slut, och då förstod jag: Det fanns så mycket människor som behövde prata om filmen, särskilt de som relaterade till händelserna för att de hade varit med om något liknande själva, eller som hade hört om det av sina föräldrar. Det blev stunder av erkännanden, berättelser, gråt och känslor, något som liknade en gruppterapi.

Jag blev mycket rörd av en man i 60-årsåldern som framför 500 vilt främmande människor i en biograf erkände att ja, det var så det såg ut hemma hos honom när han var barn: föräldrarna låste in honom och hans syskon i rummet då mamman skulle bli misshandlad. Han visste inte exakt vad som hände mellan dem, men han visste mycket väl att det var något hemskt och han bar med sig det som ett trauma hela livet. Lika berörande var att en kvinna i publiken sa att det här var hennes historia, hon hade själv varit med om detta.

Som en kollektiv upplevelse?

Ja, jag tror att det blev så som det var på biograferna på 50-talet i Italien, där man deltog i en visning som om det var något som hände på riktigt och alla ohämmat visade sina känslor. De kunde applådera, gråta, skrika, skratta, bli arga, kommentera. Det var då jag kände att jag hade nått fram till publiken.

Det finns en scen i filmen som alla minns, där våldet är representerat som en dans. Varför valde du att göra så?

Jag ville se till att publiken skulle förstå att den scenen inte bara handlade om en enskild händelse. För att få publiken att förstå att det var något som repeterade sig gång på gång, valde jag att iscensätta det som någon slags ritual som upprepade sig gång på gång på gång. Under ”dansen” blir kvinnan slagen flera gånger och blåmärken växer och försvinner, och så kommer det nya på andra ställen i hennes ansikte, för att indikera att det är vid flera tillfällen som detta händer. Min intention var att skapa en ritualberättelse, en cirkulär händelse där alla spelar sin roll och allt förblir oföränderligt.

Det är en scen som är intensivt obehaglig, men man blundar inte. Det blir nästan lite surrealistiskt.

Ja, precis. Jag ville inte skapa en scen så våldsam att tittaren skulle distansera sig och bli känslomässigt avtrubbad, såsom det kan bli i filmer med mycket våld. Jag ville göra något som skulle väcka intresse på ett djupare plan, fånga tittarens uppmärksamhet.

Därför var det också viktigt för mig att använda mig av just låten ”Nessuno” [”Ingen”] som musik i scenen. Det är en gammal låt från 60-talet, en klassisk ”kärlekslåt”, som Mina – Italiens främsta sångerska – gjorde till en hit. Texten handlar om att ”Ingen kan skilja oss åt, det är du och jag för all framtid, vi är för evigt tillsammans”. Jag valde dock en cover av sångerskan Petra Magoni där hon sjunger låten på ett mörkt och dystert sätt, där orden får en hotfull betydelse: Kvinnan kan inte bli fri, hon är tvungen att stanna kvar med sin man i all evighet. På det sättet ville jag också lyfta upp problematiken med att vissa män tror sig ”älska” en kvinna när det i själva verket handlar om att ”äga” en person och inte tillåta henne att leva om hon inte skulle vilja vara kvar i relationen.

I Italien blir en kvinna mördad av en närstående var 72:a timme. Det är skräcksiffror som också är normaliserade på något vis, precis som det upplevdes nästan som ”normalt” att vissa kvinnor blev slagna av sina män på 50-talet. Det fysiska våldet är dock bara toppen av isberget. Det finns många andra sorters förtryck som kvinnor fortsätter att utsättas för idag som har sitt ursprung i samma patriarkala kvinnosyn: Från det att kvinnor får sämre betalt än män för samma jobb till att de får ta hand om hemmet och barn i mycket högre grad och så vidare. Det bevisar att patriarkatet fortfarande är starkt idag.

Din film har lyckats skapa en enorm debatt i italienska medier, vilket jag personligen vill tacka dig för! Vad hände?

Jag tror att det blev rätt film vid rätt tillfälle. Samhället behövde prata om elefanten i rummet och ta ställning och sätta ner foten mot våld- och våldtäktskulturen. Några veckor efter filmpremiären blev en ung kvinna, Giulia Cecchettin, mördad av sitt ex som inte tålde att hon hade gjort slut med honom, dagen innan hon skulle ta sin examen på universitetet. Helt plötsligt så hade alla fått nog och manifestationen som hölls den 25 november (den internationella dagen mot våld mot kvinnor) samlade över en halv miljon demonstranter. Det var häftigt!

Utan att göra en grov spoiler av filmens slut, kan du berätta varför du valde att skriva den här historian? Är det något som har förekommit i din familj?

Inte på det sättet, det vill säga att det inte förekom våld inom min familj. Men min mormor bodde i ett sådant hus som jag visar i filmen, med många trappuppgångar som vette till en innegård där alla träffade alla. Alla visste allt om vad som pågick och på något sätt ”accepterade” de det som något oundvikligt. Så var det på den tiden. Den här normaliseringen ville jag ta itu med. Men framförallt ville jag berätta om alla dessa osynliga kvinnor i efterkrigs-Italien som inte tyckte att de var värdefulla. De jobbade dygnet runt i hemmet och tog små jobb här och där för att få det att gå runt, för nästan inga pengar alls. Men de lyckades ändå se till att barnen växte upp, fick mat på bordet och inte behövde hitta något jobb så fort de var färdiga med grundskolan utan kunde skaffa sig en riktig utbildning trots fattigdomen.

Det är de här kvinnorna som jag ville hylla, de som ingen pratar om. Vi har haft fantastiska kvinnor som var partisaner under andra världskriget, och som sedan fick viktiga politiska roller i det italienska parlamentet efter kriget. Jag ville istället lyfta fram just de kvinnor som inte tyckte att de hade något att komma med, att de inte betydde någonting för samhället. Men de var lika viktiga under processen att bygga nationen efter kriget.