Ikväll besökte jag POINT Music Festival på Göteborgs konserthus för att titta på en konsert som hade presenterats som en dramatisering av Beethovens Kreutzer Sonata.

Jag hade sett en liknande teatralisk bearbetning av den för många år sedan och eftersom musikstycket är bland mina favoriter och jag har läst romanen minst tre gånger, såg jag verkligen fram emot att få se den igen.

I rollen som romanens berättare fann vi Krister Henriksson, som tolkade rollen på ett sitt eget sätt. Jag vet inte hur många av er som har läst Tolstojs mästerverk, men för de som inte har gjort det vill jag berätta att det handlar om ett kvinnomord: En patriark från 1800-talets Ryssland mördar sin fru som han bedömer som otrogen, av ren “svartsjuka”.

Denna skådespelare stod på scenen och framställde detta händelseförlopp som en halvt komisk berättelse. Många i publiken drog på mun, många skrattade, mestadels män faktiskt; kanske var det människor som inte visste vad romanen handlade om. Men Krister Henriksson, han visste precis vad det var frågan om, och valde att skratta åt kvinnomord. Som om det vore ett skämt.

Det som är ett skämt är att den här skådespelaren har en stor, bred, självklar plats på (såklart) Dramaten. Men inte bara det: i slutet av konserten, trots att även de som inte visste vad romanen handlade om till sist kunde förstå, blev det stora APPLÅDER till det här. Ja. Applåder, igen, till den manliga guldbaggeskådisen som tillåts allt.

Detta händer bara några månader efter att hela Sverige har gråtit över Örjan Rambergs misshandel som resulterade i Josefin Nilssons död. Jag känner mig provocerad. Jag tror inte att det här är en slump. Det här är en klar och tydlig provokation och jag hoppas att ledningen för POINT Music Festival offentligt ska ta avstånd från denna sjuka föreställning.