Jättekul med en intervju av Siri Reuterstrand för Författarcentrum om mig som författarinna!

Vem är du?

Jag tolkar gärna frågan som en existentiell sådan, om det är OK? Jag skulle kunna svara med att säga att jag är 56 år gammal, född i Rom där jag har spenderat ett knappt halvsekel av mitt liv, att jag är gift med en underbar svensk man från Göteborg, och att livet har sett till att jag som är så ängslig inte skulle få några barn. Är det den jag är? Finns det en välstruken berättelse om mig? Eller är jag den incesttrasiga kvinnan som har kämpat och hållit sig samman genom livet och nu blivit så helad som möjligt? Eller är jag den som fick sin uppsats publicerad i skoltidningen som sjuåring och sedan fortsatt att skriva, skriva, skriva, för att hon inte kunde låta bli och senare, när inte det heller räckte till, började filma också?Ja. Jag tror att jag är den sistnämnda. Jag är den som vill att mina ord ska överleva mig.

Berätta om ditt författarskap

Jag har skrivit många korta berättelser och noveller, två romaner, några hundra artiklar och flera miljoner personliga brev till dem som har berört mig känslomässigt. Min första roman (“Tana per la bambina con i capelli a ombrellone”, Rizzoli 2008) är mycket självbiografisk och därför kom den ut under pseudonym i Italien (Monica Viola). Det finns många skurkar i den och mycket passion och poesi. Min andra (“Di morire libera”, Lorusso Editore 2019) är en historisk roman om en banditkvinna från artonhundratalet som hette Michelina di Cesare. Jag delar ingenting med henne, karaktärsmässigt, men det finns ännu fler skurkar i den här boken, så jag definierar den som en feministisk western.

Att du också arbetar med film, påverkar det ditt berättande när du skriver?

Det är svårt att veta vad som påverkar vad. På något sätt har jag alltid sett mina berättelser när jag har skrivit dem. Med “Di morire libera” har jag definitivt arbetat med olika scener. Jag har precis skrivit färdigt ett manus för en TV-miniserie, och även om det är ett annorlunda sätt att skriva på, så finns där precis samma glädje och iver som när jag skriver allt annat. Det är en sprutande fontän som glatt sprider sina gåvor till mig, så kopiöst och generöst att jag knappt hinner skriva ner allt innan nästa ord kommer.

Nämn en bok som du nyligen läst och som du vill rekommendera andra att läsa.

Det är en ganska trist sanning att, eftersom jag forskar så mycket efter bakgrundsfakta inom ämnen som berör mina filmer, jag inte har tid att läsa romaner längre… Jag brukade läsa en i veckan, för några år sedan. Nu är det nästan förbjuden frukt, jag hinner bara med faktaböcker. Min räddning är Simon Häggström, författarpolisen som kämpar mot prostitution. Jag har gott samvete när jag läser hans böcker eftersom jag hittar mycket fakta som jag behöver för mitt filmarbete samtidigt 🙂